Tanja

11 maj 2010 12:57

Som du skrev, man vänjer sig aldrig. Jag som är så känslig skulle nog läst ditt inlägg när jag kom hem från jobbet istället. Nu sitter jag här med tårar i ögonen och ska snart köra och jobba. Jag lider med dig och Christina. Hoppas Jackie har det bra där hon nu befinner sig med sina andra familjemedlemmar som lämnat er på så kort tid.
Dom varmaste kramar ni kan tänka er sänder jag här.
Tanja

Christina

11 maj 2010 22:26

Att se sin älskade hund så som hon var i söndags det är förfärligt på alla sätt!Ögonen som tycktes säga till oss ;hjälp mig!När sedan veterinären på Läckeby förstod vad vi tänkte om Jackies framtid var det trots allt lätt att fatta beslutet att låta henne somna in.Hon lade sig tillrätta på täcket på golvet,vi satt bredvid henne och när hon blev trött lade hon sitt huvud i mitt knä och allt kändes som om hon var trygg och litade på oss;lidandet var över! Vår älskade Jackie har blivit en ängel i sin hundhimmel tillsammans med Mozart,Hilly och Janko.Solen bröt igenom molnen i samma stund som hon slutade andas och idag har solen och Jackie lyst över oss på Öland som en hälsning till oss,Tommy o mig.Tårarna strömmar på våra kinder,det lättar trots allt!

Tanja

11 maj 2010 22:34

Underbara ord, Christina. Nu gråter jag igen, du lyckades :-) Jag känner så mycket sorg både för er och Jackie.
Kram

Johanna med familj

12 maj 2010 16:55

Tänker på er! Det är inte det lättaste att låta en fyrbent familjemedlem gå...blicken som säger att hjälp mig! Förstår verkligen den. Vivaldi hade den och att ta ett sådant beslut är så jobbigt men man får alltid se det positiva i det. Att som oftast så mår de inte bra och då lider man ännu mer med dem....då är det bättre att de får springa på de stora fälten för evigt....Men hon har ju verkligen sällskap; Vivaldi, Majsan, Quail, Mozart, Hilly, Janko....(Var inte bra att läsa sådant sorgligt när man står på jobbet) Kramar till er alla!

Maja

12 maj 2010 21:14

Sov Gott , Ängel